Ensam är bäst?


Men man känner sig jävligt ensam när man inte ha någon! 

Med risk att bli hatat

Jo så är det. Jag är en utav de 12.9% som röstade på Sverigedemokraterna. Och ja jag har läst deras manifest och nej JAG ÄR INTE RASIST! 

Däremot är ja så trött på alla skriverier i media, från Facebookvänner och ja ALLA som hatar SD.

Men om ni går in o läser deras manifest så finns det inget som visar på rasism. Bara begränsning av invandringen. Men det naiva svenska folket tycker att man är rasist om man inte vill ta emot massinvandringen.

Det som är bekymrade är att andra länder, Grannländer o länder längre bort förstår va detta gör mot Sverige. Men ingen förutom de 13% som vågade rösta på SD här hemma förstår. Jag säger våga, för jag vet flera som sa att de skulle rösta på SD men i slutet valde att avstå trots att de gillar deras politik just för tanken på vad som kunde hända. Och ja här sitter vi som röstade på SD o blir mobbade, kallade för rasister och totalt utfrysta. Våran röst räknas inte. Det är skamlöst!

Vad hände med den svenska demokratin. Den är inte värt ett skit idag om man inte tycker som alla andra!

Nej jag ser faktiskt inte en framtid här i Sverige. Om 20 år kommer vi inte va svenska längre, öppna gränser och massinvandrig kommer bidra till detta. Religionskrig står inför dörren, det blir en enorm kulturkrock. Och det är redan i startskedet. Besök gärna svenska fängelser o se hur många % svenskar som sitter där. Kolla efterlyst. Kolla självmordsbombaren i Stockholm för några år sedan. Kolla förorterna och vad som sker där (Husby, Rosengård mm).

Men nej Sverige har inga problem. Ibland kunde man ju nästan tro att de får betalt för att tq emot invandrare.

Ni får ta det här inlägget precis som ni vill. Kalla mig för rasist för det har jag ju inte hört 1000 gånger denna vecka.

Och för er som tror att ni röstar på oskyldiga Partin. De flesta har historik tillbaka till 2 världskriget och har många politiker som är dömda för övergrepp mot barn, Misshandel, sexköp och dylik!

Jag ger snart upp

Varför kan ingen ansvarig på företaget ta en på allvar? Ska man behöva må såhär när de kan åtgärda detta ynka lilla fel. Jag vill ärligt talat inte gå till jobbet längre för man vet inte om hen dyker upp eller mailar eller ringer. Och dessvärre är detta en person som ja måste ha kontakt med också i och med att de anställd hen till den positionen.

Förstår inte ärligt vad som gjort att denna person fått detta arbete. Inte vår arbetsvana och har aldrig jobbat inom detta område förr. Och här pratas det om att det ska sparas in hit o dit på personal. Och så anställer de en utomstående person för jobbet som inte ens kan göra det primära som egentligen krävs. Detta är så konstigt när de kan lägga det på mig istället som kan o vet hur det fungerar och som samtidigt kan bemanna.

Alla säger åt mig att stå ut! Ja men hur länge. Jag är redan arg, leds, gråtfärdig, trött o frustrerad på situationen. Mitt underbara jobb. Mitt skötebarn dit jag alltid trivt att åka till. Det känns som att jag förlorat all kärlek och kämparglöd till detta och var morgon känns det som ja likagärna kan sjukskriva mig! Tack kära företag till denna underbara person som chef! Och tack för att ni lyssnar på mig o min personal och får oss att känna oss som en i familjen (ironi)...


Länge sen sist

Hej alla glada!
 
Förlåt för min frånvaro har totalt glömt bort bloggen den sista. Dock har det hänt så mycket så ett litet inlägg för att hålla er lite up to date är väl lägligt!
 
För en vecka sedan kom vi hem från underbara Kreta. 2 veckor spenderades där och det var Max första utlandssemester. Vi var lite nervösa över hur det skulle gå, men varför egentligen? Det är ju Max vi pratar om hehe.
 

Flyget gick jättebra, han satt still för det mesta o kolla på film på paddan både på ditresa o hemresa. Själva semester vart han tyvärr sjuk på så mitten av semestern vart lite sådär. Höstblåsor jo ja tackar ja. Prinsen hade fullt me blåsor i munnen och några på händer o fötter. Så i 3 dagar hade vi jättesvårt att få i honom mat o vätska. Maten sket vi ju i men vi fick tvångsmata honom me dricka. Lilla gubben ja har aldrig sett honom så sjuk :( men 3 dagar innan vi skulle åka hem så va han återställd och vi kunde återigen spendera våra sista dagar på stranden (ja vi åker utomlands för att bada i havet o inte några pooler, de kan man göra hemma...




Max älskade havet och stranden dessutom. Vi köpte en badring o den låg han o flöt i som om han aldrig gjort något annat. Så avslappnad o cool. Tyvärr har jag bilder på det i systemkameran så ni får vänta på de bilderna. Och på stranden grävde vi i den underbara finkorniga sa den. De blev slott o sjöar o kanaler mm :) 
 
Kvällarna spenderades uppe i restaurangen där det åts buffé och tittades på shower till Max blev trött. Då gick vi till lägenheten o mös på balkongen istället.
 

Mycket annat har hänt också. Max har växt en hel del på längden. Däremot så ökar han inte något direkt i vikt (gick till o med ned när han va sjuk) så har vi ett problem. Kläder som vi köper för hans längd är som värsta hösäckarna på honom o inte kan man köpa mindre heller för då blir de för korta i armar i ben. Men det ändras så småningom hoppas ja. 
 
Vi har även fått honom blöjfri under dagarna. Olyckorna kan räknas på en hand. Han är jätteduktig att säga till och vi frågar när vi märker att det va länge sen han vart på toa. Trodde att det skulle ta betydligt längre tid att vänja av vid blöja men jag är förvånad över att det gick så snabbt! Nästa steg är att vänja av på natten men jag vet inte om han är för liten. Jag själv va tydligen let blöjfri när ja va två år för att jag inte tålde blöjor så allt går väl bara man ger sig 17. 
 
Bi behöver även vänja av honom vid napp. Vi sa att det skulle göras nu under semestern. Men han sover fortfarande så himla dåligt o e han ledsen på natten så är nappen hans tröst så vi får nog vänta med det. Vi tar o vänjer honom vid att sova i sitt eget rum först innan nåt annat tror ja. Men ett steg längre har vi kommit i alla fall, äntligen får vi vår säng i fred. Han sover äntligen i sin egen.
 
Med mig då. Nere i en svacka. Karriärsvacka kan man säga, men det drabbar hela mig. Har försökt njutit av semestern men har hela tiden grubblat! Ja har pratat med en högre chef o personalchef om min situation o hoppas nu på ett annat erbjudande. Och kommer det till mig så kommer hela min familj att gynnas. 5 minuters gångväg till jobbet och arbetstiderna är även de bättre. Det känns ändå pissigt (ursäkta). Ja trivs med mitt jobb o mina kollegor, men att denna sak kan få mig att må så dåligt. Ja kan inte ha det så. Ja hade det så på transcom o hälsa på den berömda väggen, tänker inte låta det ske igen! Jaja vi får se vad som händer och sker. Helst vill ja va kvar på Saab, men då måste förändring ske först! 
 


Lina

Träning - LCHF - Familj - Barn - Resor - Inredning

RSS 2.0