Ett av dem bästa o sen det värsta dygnet i mitt liv med fortsättning följer

Efter besöket hos barnmorskan i måndags så beslutades det att jag skulle få en läkartid uppe på förlossningen för att diskutera igångsättning. Så den 5/1 kl 13.30 va jag uppsatt på en tid ifall den sista Hinnsvepningen skulle misslyckas. Självklart gjorde den det så jag och Jocke åkte på på den bokade tiden med noll förhoppningar. Vi blev inkallade till ett undersökningsrum på utsatt tid o där togs en kurva o de vanliga testerna innan läkaren kom. Kurvan visade att jag hade sammandragningar men inget jag tyckte va märkbart (man har väl blivit härdad efter alla turer när jag arbetade). Sen kom läkaren in o vi pratade lite o sen sa han vill du starta detta nu eller komma tillbaks imorn? Där o då kände jag att vi tar det nu annars blir man bara nervös inför det som ska stunda. 
 
Kl 14.00 tar läkaren hål på hinnorna och redan då börjar jag känna av mensvärk. Läkarn säger att detta kan ta tid men inom 24 timmar ska nog bebis vara ute. Vi får därefter komma in på ett förlossningsrum o träffa vår barnmorska o undersköterska som ska ta hand om oss. Jag blir instruerad hur allt fungerar, får infart i handen för värkstimulernade och blir även uppkopplad på ctg för att mäta värkar o Elisé hjärthjud.
 
Värkarbetet börjar men ökar inte så vid 15 startas värkstimulerande. Än så längre är värkarna hanterbara och jag andas igenom o försöker bara slappna av. Jag har även en pilatesboll o ett gåbord men pilatesbollen ratar jag o står hellre, värkarna blir mycket lättare att hantera ståendes. Vid 16 ökas det värkstimulerande och lustgasen kopplas på för nu går det inte värkarna att hantera lika bra bara med andningen. Precis som med Max så tyckte jag det blev så intensivt när det värkstimulerande ökades så nåt behövde jag. Dock fick jag aldrig till det där med topparna så det gjorde oooont ändå 😉 Återigen höjdes det värkstimulerande o lustgasen höjdes till 50/50. Och vid 17.00 flagga jag för att nu behöver jag EDA. Mellan detta o att EDA lades är jag inte klar i huvudet pga för mycket lustgas o när barnmorskan får tillbaka mig kändes det som jag kom tillbaka från en mardröm. Fast i ett evigt brus. Det enda jag kommer ihåg är ljudet från detta bruset men ingenting annat. Iaf så läggs EDA 17.20 o härefter blir det en annan historia 😁
 
17.34 känner jag nämligen ett stor behov att trycka på bara 14 min efter att EDAN är lagd. Barnmorskan vill att jag ska lägga mig på rygg men jag säger att det går inte o får lite panik. De får iaf mig på rygg o barnmorskan ger mig okej att krysta  EDAN hjälper inte o nu vill jag vara klar i huvudet så jag släpper lustgasen också. Det gör dock ont därnere,  bränner, svider o kliar på samma gång men barnmorskan guidar mig o säger åt mig att inte vara en rädd mamma. O när hon sedan säger att hon har MYCKET hår så får jag en kick o puschar för kung o fosterland. 8 minuter krystvärkar o sedan är hon ute 😃
 
Så mellan 14.00 och 17.42 är det 3h o 42 min och det är den tiden det tog att föda fram den mest perfekta flicka (enligt mig 😉) på denna jord och bara 2 ynka små stygn efter. Så det tog inte lång stund innan ja kände mig normal igen. Dallrig med någorlunda normal ☺️
 
 


 
Fortsättning följer! 



Kommentarer
Helen

Usch för att föda! Det är hemskt! Tur att man blir ordentligt belönad efteråt med en härlig bebis! Att krysta ut Alfons var det hemskaste jag gjort! Det kändes som du sa, jag kände hur jag vidgades vid varje krystning, det brände, sved och gjorde fruktansvärt ont.. Kände hur jag öppnade mig mer och mer framåt, upp mot klitoris och det kändes som någon sprättade upp mig mot naveln! Vid varje krystning hörde jag 2 röster i huvudet, den ena skrek "nej jag vågar inte trycka på och känna hur jag går sönder" och den andra " du måste göra det här för att bebis ska komma ut och må bra". Jag trodde jag var söndertrasad men gick inte sönder nåt. Däremot satt värken i underlivet kvar ett tag, kände mig överkörd av ett tåg efter förlossningen och därmed chocken. Var jättesvårt att gå till duschen, benen vek sej och det var blod överallt som knäpp man är som jag bad om ursäkt för. Kände mig så äcklig. Väl inne i duschen fick jag en våg av sorg över mig, Alfons var inte längre inuti min mage. Haha man är så knäpp och skör efter en förlossning! De glömde oss på förlossningen så vi fick varken säng eller kläder till Alfons. Och ingen frågade hur jag mådde och hade upplevt förlossningen och i mina förlossningspapper står det att mamma har positiva upplevelser från förlossningen vilket jag kände mig arg över för ingen hade frågat mig och jag kände precis tvärtom! Idag är jag ändå tacksam över att jag födde utan komplikationer och allt gick bra. Men all intensiv smärta chockade mig och jag hade velat prata av mig känslorna och om förlossningen med en barnmorska efter förlossningen, ganska så direkt efter. Vad fin hon är!!! Skönt att det är över nu och ni kan börja njuta!!! Hoppas du inte mår som jag mådde efter förlossningen! Kram

2016-01-08 @ 05:58:46


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lina

Träning - LCHF - Familj - Barn - Resor - Inredning

RSS 2.0