Att leva med nattskräck

Jag har märkt att det är många som hittat hit på grund av mina inlägg om nattskräck. Därav tänkte jag ägna ett utav årets första inlägg till just vår situation med nattskräck och berätta lite hur vårt liv sett ut och hur det är nu.
 
Jag kan inte riktigt sätta tummen på när detta börja. Prinsen har alltid sovit dåligt och de första månaderna i hans liv var det (vad vi tror) magknip. Men det börja i alla fall innan 1årsdagen och eskalerade stort när vi slutade med nappen. Big misstake!
 
Alla förändringar som vi gjort för att försöka bota hans nattskräck har gjort saken värre. BVC sa att alla störningsmoment som kunde störa prinsens sömn måste bort och någonstans fick vi väl för oss att om nappen försvann så skulle han inte vakna om han inte hade nån napp att tappa, men jo då han vakna allt oftare.
 
I början var han såklart bara ledsen och otröstbar men när han börja prata så grät han och skrek alltid "JAG VILL INTE! JAG VILL INTE!" Men det gick aldrig att få fram vad det var som han inte ville. Självklart blev man ju orolig för att någon va dum honom och börja misstänka personer som umgick med honom. Men det konstiga var ju att han hade ingen aning om detta på dagarna. Även om vi fråga ut honom om allt möjligt så va han konstant positiv o glad, visa inga tecken som helst att han skulle må dåligt eller att någon var dum mot honom. Och när man uteslutit alla andra faktorer så börja man ifrågasätta sig själv om jag var en dålig mamma, och om det var mig det var fel på. Men hur snäll jag än var, hur mycket jag än sa att jag älska honom, lekte med honom, köpte saker till honom, lät honom få all vilja igenom lika mycket nattskräck var det om nätterna.
 
Det kom i alla fall till en gräns att vi sökte hjälp, men till noll nytta. Det enda barnpsykologerna rekommenderade var schemalagd väckning eller medicinering. Det första funka en vecka sedan va vi tillbaka i helvetet och det andra kom ens inte på tapeten. Jag tycker inte man ska droga ett barn för att sova hela natten bara just på grund av nattskräck. Och eftersom Max aldrig lidit själv av nattskräcken så har ju inte hans dagsform störts utav detta och då va detta inte ens något att diskutera. Så åter tillbaka till ruta 1 med googlande, letandes efter tips o hjälp!
 
Med åldern så vart såklart utbrotten värre. Det var fortfarande skrik och "jag vill inte" nätterna igenom men med en touch av ilska. Det kastades leksaker, det slogs, han kasta sig i sängen o banka, hon försökte slå mig, han stod på golvet o stampa allt han kunde. Alltså man kan inte tro att en sån liten pojke kunde ha så mycket ilska i sig. Och att prata med honom, hålla fast honom, krama honom gjorde bara saken hundra gånger värre. INGET som vi kunde göra under dessa attacker fungerade utan det var bara att vänta ut dem i hopp om att de inte skulle vara långvariga. Men ja dessa attacker kunde ju vara allt mellan 5 minuter till över en timme och ju längre de var desto större risk att de skulle komma en ny inom ett par timmar så det va alltid lite som att spela rysk roulette, man fick trippa på tårna typ. Och man vågade aldrig hoppas. Hade man en relativt lugn natt så kan jag lova dig att natten efter inte såg lik ut.

Det finns ingen som helst logik i hur nätterna kunde se ut. Förutom beteendet och att de nästan alltid kom punktligt. Om vi haft en bra dag och läggningen gått jättebra så kunde natten va hemsk och om dagen vart dålig och man tror på en hemsk natt så kunde man bli chockad av en lugn natt. Men något som speglat igenom dessa år är att han aldrig (förutom 2 ggr) fått nattskräck när han sovit borta. Inte en endaste gång har han haft nattskräck när han sovit hos mormor eller farmor. Självklart har dem båda upplevt nattskräcken när de vart med oss. Men aldrig om han sovit där själv. Väldigt konstigt, men ändå skönt! Fast de säger ju det. Att det är i hemmets trygga vrå som känslorna (nattskräcken) kommer fram. Därmot om han sovit borta så brukar nätterna efter bli hundra gånger värre ett tag.
 
Idag då! Prinsen fyller snart 5 år <3 och kan jag påstå att vi är helt botade? NEJ! Men vi ser fler och fler nätter utan attacker. Faktiskt sedan lillesyster föddes för 1 år sedan så har attackerna minskat. Först märkte vi av att de bara blev någon enstaka per natt och nu kan det faktiskt gå någon vecka utan, men det ska nog gå månader utan attack innan vi kommer påstå att vi är botade.

Men vi har faktiskt tagit till lite åtgärder också. Dels har Max fått en kanin som man värmer i micron. Kaninis (som max döpt henne till) har superkrafter och detta tar vi ofta till på nätterna, vi säger att Kaninis blir ledsen när max är ledsen och behöver kramar för då ger Kaninis ifrån sig en härlig värme som sprider lugn, ibland funkar det och ibland inte. Sedan innan läggning så ser vi alltid till att han är nykissad och insmord, allt för att minska störningsmoment under sömnen. Max har ju atopiskt eksem som kliar en del på nätterna, men smörjer man så lider han inte av det och då stör det ju såklart inte honom i onödan.
 
Ja så iaf 4 år har vi levt med detta och kan väl säga att vi är ganska så erfarna. Detta är något som jag inte önskar något för man blir helt skadad av att aldrig få sova. Tyvärr så kan vi inte bytas av heller Jag och Jocke iom att det bara är mamma som funkar under dessa tillfällen. Men när Max sover borta så passar jag på att sova :) Men vi ser ljuset i tunneln och det blir bättre och bättre!

Jag vet inte om detta blogginlägg kan hjälpa någon, men att byta erfarenheter eller läsa hur någon annan har det kan va stor hjälp ibland, bara att veta att man inte är ensam. För ja så känner man ibland på nätterna när man sitter där med ett skrikande barn <3
 
Den sidan som hjälpte oss till en diagnos och som har bäst info enligt oss är iaf
http://www.eckerberg.se/be/nattskrack.html

 
 
 
 
 
 
 


Kommentarer
Sofia

Tack för att du tog dig tiden att skriva 😊 vi har testat två nätter nu med väckning och dom har vi fått sova. Får se hur länge det fungerar...

Känner igen mig i allt du skriver med mammigheten, den ökande ilskan med åldern, ingen nattskräck borta och värre efter han sovit borta osv. Nu är min son 2.5 men jag håller tummarna för att det fungerar!

Svar: så lite så. man vill ju gärna hjälpa till för att förhoppningsvis underlätta för andra. ja säger som alltid, detta skulle jag inte önska min värsta fiende ens för man blir så väck av att aldrig få sova ordentligt. Men ja är det något mer som ni undrar över är det bara att ställa frågan :)
Lina Lekander

2017-01-12 @ 16:28:17
Lina

Precis samma här! Så skönt att höra att det finns fler! Min son är också 2,5 år och har attacker i princip varje natt!

Svar: Jo man tror ju att man är ensam och undrar ofta varför detta sker. Men vi är många fast det pratas inte ofta om det och därför har jag valt att vara öppen om detta problem i min blogg
Lina Lekander

2017-01-14 @ 12:57:44


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lina

Träning - LCHF - Familj - Barn - Resor - Inredning

RSS 2.0