Jag vill berätta

Nu ska jag berätta för er varför jag har denna extrema vikthysteri och skeva kroppsbild. Mycket av detta som jag  nu kommer dela med mig är det inte många som vet, en del vet lite här och lite där men inte hela sanningen. So here we go.
 
Egentligen har allt sin grund redan när jag var mycket liten. Jag har alltid vart en matglad tjej, kanske något kräsen men ändå älskat mat och att mamma sedan gärna laga sin mat med mycket smör har ju inte gjort saken bättre. I alla fall så va jag väl lite mullig när jag väl började skolan men då märkte man inte av någon mobbing, åtminstonde inte vad jag kan minnas såhär. Utan den ökade väl mer när det var dags att gå upp i mellanstadiet och börja på en helt annan skola. Det är då minnena börjar och även med det kom tröstätandet. Men trots detta så funkade livet. Jag hade mina vänner och gick även på dans så egentligen är det inte mycket att tala om under den tiden heller.
 
Den värsta tiden i mitt liv var när jag började högstadiet. Jag var väldigt kraftig då och varje dag fick jag höra hur tjock jag var, alla prata bakom ryggen eller ja en del gjorde inte ens det utan man fick allt slängt i ansiktet. Varje dag låste jag in mig på toaletten och grät, så ensam och ingen som stod upp för mig, ingen ville va min vän längre. Jag satt ensam i korridorerna, gick till lektionerna själv och slutade äta mat under skoltid, SKOLKADE. Jag bad om att få byta skola, men fick varken gehör hemifrån eller från skolan. Inte va det bättre hemma heller. Föräldrar som låg inför en nalkande skilsmässa, en pappa som hade ganska hårda åsikter om min vikt och delade gärna med sig det till våran släkt och vänner. Och till sist en liten mamma som hellre köpte godsaker åt mig så jag kunde tröstäta bara för att hon inte visste hur hon skulle hantera saken. Men trots åsikter hit och dit så va det ingen som satte sig ned och försökte hjälpa mig. Fast sen orkar jag inte klandra någon heller. Jag har tagit mig dit jag är idag helt själv och det är jag tamigfan stolt över :)
 
Min vändning kom när jag började gymnasiet. Ett nytt blad vändes, en nystart där ingen kände mig eller hur jag hade haft det tidigare. Sen valde jag ju självklart att inte prata om för jag ville verkligen inte att mina nya vänner skulle få reda på hur det låg till. Och om någon frågade mig något om mitt "tidigare liv" så valde jag hellre att ljuga. Inget som jag är stolt över såhär idag, men jag ville verkligen inte att någon skulle få reda på sanningen. Den hade jag ju lagt bakom mig.
 
Jag fann även ett nytt intresse, styrketräning och på det en ny ätstörning, en komibation av aneroxi och bullemi! Och mitt i mina föräldrars skilsmässa fan jag alltså en tröst i träning och min ätstörning. Allt kändes mycket bättre med det. Liksom hanterbart! Och självklart rasade jag i vikt på det. Från att vägt 90 kilo när jag börja första ring så vägde jag i slutet av tvåan 54 men tyckte fortfarande att jag va aptjock. Det är ju det en ätstörning gör med dig får dig att se allt annorlunda med en negativ syn och den sitter alltså kvar idag. Jag är väl just nu frisk kan man väl säga. Men sjukdomen kommer aldrig försvinna helt har min psykolog sagt till mig. Men man kan se till att man inte hamnar i träsket igen, även om det kan va väldigt nära ibland när man mår dåligt. Jag har haft ett antal återfall sedan gymnasiet, men då har jag haft goda vänner eller Jocke som vetat om situationen och hjälp mig på andra banor.
 
Så ja detta är anledningen till att jag har den bilden av mig själv som jag har idag. Jag klarar inte av viktökningar. Och detta med att jag har haft så svårt att gå ned efter graviditeten är APJOBBIG. Jag har kommit till den insikten att jag kanske inte kommer till 54 igen som jag egentligen vill till. Men jag ska iaf ligga på 60-66 för att få må relativt bra. Men jag vet också att jag kommer alltid banta och träna för jag kommer ALDRIG vara nöjd med mig själv, det är en biverkan efter allt som jag gått igenom. Var dag är fortfarande en kamp men jag försöker att vara hälsosam men även kunna unna mig utan att få dåligt samvete.
 
Tro nu inte att jag skrev detta inlägg för att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Jag får ofta höra att jag duger som jag är och att jag ska vara nöjd med min kropp. Ja men det är inte ni som ska leva med den. Det är jag som ska leva med den, bo i den tills jag dör och nej jag är inte nöjd med min kropp! Så ja jag ville bara förklara för er varför jag alltid kämpar med träning och kost och klankar ned på mig själv´och varför jag har denna skeva kroppsbild och med det så lämnar vi ämnet och bantar och tränar på ;)
 


Kommentarer
Helen

Men gumman! Jag vet precis hur det känns. Jag blev mobbad och utfryst när jag började på dagis. Jag hade gått hos dagmamma innan så jag var väl fem år när jag började dagis och ingen där ville vara min vän. De retade mig för min hållning, för hur jag pratade osv. och under hela skoltiden fick jag höra att jag var för smal, många frågade om jag fick mat hemma.... Jag minns hur det känns. Även fast jag förstår att man tar sånt hårdare när man är en skör tonåringen mitt i puperteten och ena foten i vuxenlivet och andra i barndomen.... Men låt inte de där j*vlarna vinna över dig! Låt dem inte fortsätta trycka ner dej, då har de vunnit. Du är stark! Du har jobbat hårt! Du är vacker! Du är otrolig! Sträck på dej! Och träna och vara medveten om kost, det är jättebra. Hoppas du kan finna balans inom dej själv och mellan kost och träning! Men kom ihåg, för varje gång du skriver illa om dej själv eller har negativa tankar om dig, så sviker du dej själv. Försök fokusera på det som är bra hos dej och fokusera mindre på bristerna. Försök tänka vad du kan göra "här och nu", och inte vad du ska göra varje dag framöver. Små mål är lättare att förverkliga än för stora mål. Massa kramar

2014-05-28 @ 22:32:46
Anonym

Lina, vilket helvete du haft....men fy fan vilken kämpe du är! Jag beundrar dig starkt och tack för att du delade med dig av ditt liv! Stor kram!❤️

2014-05-29 @ 22:40:46
Mikaela

Glömde skriva namn på min kommentar 😝

2014-05-29 @ 22:41:36


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lina

Träning - LCHF - Familj - Barn - Resor - Inredning

RSS 2.0